En månad som bloggare och redan har min splittrade personlighet orsakat problem. En blogg om släktforskning bör hålla en viss standard. Ha ett seriöst tonfall. Framför allt bör den handla om släktforskning. Inte om knäppa katter, oförmåga att städa och usla cigarettändare. Och inte om det jag helst av allt ville skriva om igår: skräpkultur. Tv 3 frossar i Alienfilmer just nu och ikväll visas eminenta Alien3.

Det är dags att göra något. Jag skapar en blogg till. Det är ju gratis.

Hybris, kan tyckas. Korkat att skaffa ytterligare en blogg innan den första hunnit få en läsekrets. Men vad tusan. Jag tycker om att överdriva.

Så härmed annonserar jag: en ny blogg har fötts. Neurotic Kitten. Mitt första inlägg ska handla om Alien3. Tror jag. Jag har inte skrivit inlägget än.

Google är ett utmärkt verktyg för släktforskare. Som nybörjare var det genom Google jag hittade de stora släktforskarsajterna, som Nättidningen Rötter, Släktdata och Demografisk Databas Södra Sverige. På de två sistnämnda finns avskrifter av kyrkoböcker, i huvudsak Födelse-, Vigsel- och Dödböcker. Här hittade jag mycket information om mina anförvanter.

Men avskrifter är andrahandskällor. Därför rekommenderas kontroll av uppgifterna i originalkällorna. Ofta finns inte heller avskrifter av in- och utflyttningslängder, husförhörslängder och församlingsböcker. Utan att själv leta i kyrkoböckerna kommer man inte långt. Jag har privilegiet att ha Landsarkivet i Göteborg på bekvämt spårvagnsavstånd. Det har blivit åtskilliga turer dit vid det här laget. Nu har jag genom eget grävande i kyrkoböckerna kommit en bit på väg, som längst 6 generationer tillbaka.

Men fortfarande använder jag Google. Då och då googlar jag på olika anors namn och ibland hittar jag fakta som inte finns i kyrkoböckerna. Namnformerna på 1800-talet och tidigare var milt uttryckt flytande. En och samme person kan t.ex. heta Jon, Jonas, Johan och Johannes i olika källor. Därför googlar jag på olika varianter av samma namn.

Mitt senaste fynd hittade jag när jag googlade på min farfars mormors farfar Jonas Thor (1779-1838). Han var soldat i Tumberg och Bråttensby. Jag hade vaskat fram en hel del i kyrkoböckerna men undrade om det fanns mer. Han var ju soldat, för sjutton. Och jodå, jag fick napp. Peter Hjortstam har på sin hemsida publicerat information från soldatrullorna om alla indelta soldater i Västgötadals regemente och Kullings kompani. Jonas Thor och ett par andra av mina anor var bland dem. På hemsidan kunde jag bl.a. läsa om hur lång Jonas Thor var, vilka fälttåg han deltog i och hur han en tid var krigsfånge hos fransmännen.

Glatt mejlade jag hemsidans upphovsman och tackade honom för hans arbete. Jag lovade också att jag skulle skicka honom de uppgifter om de aktuella soldaterna som jag hittat i kyrkoböckerna. “Om några dagar” tror jag att jag optimistiskt skrev. Det var fyra veckor sedan. Först nu har jag totat ihop en levnadsbeskrivning över Jonas Thor. Nu ska jag kontrollera uppgifterna och sedan mejla iväg alltihop. Förhoppningsvis innan det här året är till ända.

Och jo, jag ska lägga ut en levnadsbeskrivning över Jonas Thor här också.

Läs även andra bloggares åsikter om avskrifter, googla, kyrkböcker, släktforskning, soldater, soldatrullor

Var på adventsfika hos några släktingar idag. Jag stormtrivdes – ett par timmars umgänge med släkten (inklusive ett par gulliga ungar) och massa gott att äta därtill. Jag brukar äta med god aptit och särskilt förtjust är jag i allt som är sött. Advent med dess glögg, pepparkakor och lussekatter är för mig rena julafton.

Medan jag stod och mumsade på en helt ljuvlig bulle (saffran och mandelmassa) önskade jag att mina egna talanger i köket var av samma kaliber som värdinnans. Men där får jag skylla mig själv. Min livsprincip hittills har varit att inte spendera mer tid framför spisen än vad som är absolut nödvändigt. Mina kulinariska färdigheter är därefter. I stället får jag passa på att njuta när jag blir bjuden på godsaker andra tillagat.

Mellan turerna till köket tog jag en del foton. Fick en digitalkamera i födelsedagspresent för drygt ett år sedan och kameran och jag blev snabbt bästa vänner. Jag har tagit massa fotografier på släkt och vänner, katter och blommor. Redigerar fotona gör jag själv – det finns utmärkta redigeringsprogram som inte kostar något. Själv använder jag Picasa, som går att ladda hem via Google.

Också mitt anteckningsblock kom till användning under adventsfikan. Mot slutet av tillställningen samlade jag in lite uppgifter om diverse personer – basfakta som fullständiga namn, födelsedatum och födelseförsamling. Det kan verka onödigt att skriva ner persondata om människor man faktiskt umgås med. Men livet är svårförutsägbart och det är ofta lätt att tappa kontakten. Dessutom är det praktiskt för framtida generationer med släktforskarambitioner om sådana fakta finns nedskrivna. Det är inte alltid de yngre i familjen känner till namn och födelsedata på t.ex mammas eller mormors syskon, kusiner och föräldrar.

Läs även andra bloggares åsikter om advent, fotografering, släktingar, släktforskning

Att jag sommaren 2007 började forska på den svenska delen av min släkt var en tillfällighet.

Tanken på att börja gräva i kyrkoarkiven hade länge funnits. För många år sedan hittade jag bland en död bonussläktings papper en hög släktforskningsresultat. Jag läste intresserat och började fundera på om jag inte skulle börja släktforska själv. När jag letade information om hur man gör fick jag veta att man bör börja med att intervjua äldre (levande) släktingar. Människor dör. Arkiven är ju kvar.

Alltså började jag fråga ut diverse familjemedlemmar. Beväpnad med penna och papper terroriserade jag nära och kära. Jag fick veta många spännande saker. Men efter ett par år fick jag annat att tänka på och släktforskningen rann ut i sanden.

I juni 2007 fick jag veta att en sedan länge död släkting i rakt nedstigande led vilade på en kyrkogård nära mitt hem. Via Svenska kyrkans hemsida letade jag mig fram till en sajt med gravsatta i Göteborg. Där såg jag att min döde släkting låg i samma grav som några människor jag aldrig hört talas om men som av namnet av döma var släkt med både honom och med mig.

Jag blev nyfiken. Jag traskade iväg till kyrkogården, läste vad som stod på gravstenen och insåg att jag utöver min döde anfader också hittat dennes föräldrar och – förmodade jag – syskon. Jag hade trott att min biologiska släkts Göteborgshistoria var av ganska färskt datum och bara berörde några få. Nu stod jag och stirrade på ett gäng göteborgare som dött för åtskilliga decennier sedan och jag var släkt med dem. Fanns det fler? Jag ville veta MER.

Jag var fast.

Gravsatta i Göteborg hittar ni här: http://avenyframsidan.advance.se/AvenyFramsidan/AvenyHTML_ISAPI.dll?page=GBG_SoekGrav

Äsch. Jag hade tänkt att den här bloggen skulle heta Lokattstankar. Lokatt är den svenska betydelsen av mitt efternamn och jag är positivt inställd till lokatter. Jag gillar tofsarna på lokattens öron och den lilla stumpen till svans. Jag är helsåld på katter överhuvudtaget. Men en snabb koll på Google upplyste mig om att det faktiskt finns folk som heter Lokatt. I efternamn.

Äsch igen. Vad döpa bloggen till då? “Maria Ilves blogg” låter ju så lagom kul. Men jag kan för tillfället inte komma på något bättre. Så jag kör med det. Kanske slår inspirationen till snart och jag kommer på något flashigare.

Att jag inte får upp min blogg när jag googlar på Maria Ilves undrar jag också över. Men det är ett problem jag får lösa vid ett annat tillfälle.

Hm. Alltså. Allvarligt talat. Jag har nog inte tänkt igenom det här ordentligt.

Jag har haft vaga tankar om att någon gång, kanske, om jag någonsin får tid, skapa en blogg. För att skriva av mig. För jag släktforskar och diverse släktingar, vänner och bekanta är nog trötta på att höra mig mala på om släktforskning. Och för att jag har katt(er) och tycker om katter och för att folk i min omgivning antagligen är ganska less på att höra mig tjata om katter. Och för en massa andra saker också som jag vill prata av mig om, men som den närmaste omgivningen kanske inte är så vansinnigt intresserad av.

Men jag hade tänkt mig det som ett framtida projekt. Typ som ett om-ett-år-eller-två-projekt. Inte nu, när jag har så ruskigt mycket att göra och är hyperstressad och dödstrött och helst av allt bara vill krypa ner i sängen och dra täcket över huvudet och sova i en månad. Med katterna bredvid mig i sängen.

Men så loggade jag in på mitt Google-konto av vilken anledning det nu var. Efter att jag i tio minuter letat efter lösenordet och konstaterat att jag borde städa. Redigerade min användarprofil, spanade runt lite och så, bara för att jag var nyfiken, kollade jag hur man gör när man skapar en blogg på Blogger. Några knapptryckningar och så oops. Jag hade registrerat en blogg.

Aj tusan. Om-ett-år-eller-två-projektet blev plötsligt ett nu-genast-projekt. Och nä, jag har verkligen inte tänkt igenom det här ordentligt.

Läs även andra bloggares åsikter om katter, släktforskning